Life in pink

Har varit hos Candra idag. Det var för länge sedan, enligt min åsikt! Skönt att vara där ett tag iaf. :)
2 hundar till kom i morse så nu har jag 3 stycken hemma. Mysigt värre!

Längtar som tusan tills nästa vecka! Bestämt mig för att gå tillbaka till tidigare i mitt liv. Har tagit kontakt med flera personer som jag umgicks med förut och var lycklig med. Det har gått för många år sedan sist.. Jag har fått tag på underbara Mia, Moa och Jenny. Förhoppningsvis kan jag träffa alla nästa vecka! Sen är det ännu flera jag tagit kontakt med som jag verkligen vill träffa, får se när det blir av med det bara. :)

Det var bättre för, jag kände bra personer då men tyvärr är jag så dålig på att hålla kontakten.. Kände att det var dags nu, visa att efter alla dessa år betyder människorna fortfarande något för mig. Jag menar inte att jag har dåliga vänner nu, men det var så mindre komplicerat förr, vänskapen var tajtare på många olika sätt. Nu har vi växt upp och gått skilda vägar. Tror det är svårare att hitta sanna vänner då.

Självklart är jag nervös över att träffa dem, jag vill inte att jag ska vara huvudämnet, jag är inte intresserad över mina år som vi gått miste om utan deras tid, minnena med oss. Jag vill inte att någon ska kommentera hur jag har blivit, hur mina armar ser ut. Det är inget viktigt, det viktiga är att jag får träffa mina underbara vänner igen!
Det hände en annan gång, när jag träffade någon för första gången på ett år, hon grät när hon såg mig för hon fattade inte hur jag kunde gjort så mot mig själv i tysthet. För det första, jag vill inte prata om mig. För det andra, vad fan svarar man när någon frågar vad man gjort?! Nog att jag vågar visa men sådant förtroende att säga rakt ut hur det kom dit har jag inte. Folk ser mycket väl vad man gjort, jag är knappast den första i samhället med ärr på armarna, varför fråga något man vet?