Hejdå Curre!

Härom dagen insåg jag att mitt liv inte fungerade längre. Var tvungen att ta ner mig själv på marken och inse att jag inte är övernaturlig. Tog det tunga beslutet om att ta en paus med hästarna och redan idag hämtades Curre hem. Det kändes tungt på flera sätt. Delvis för att jag lägger hästarna på hyllan, delvis pga omständigheterna och delvis pga att jag inte gillar att ge upp. För så känns det. För hade det varit Tyrone hade jag aldrig gett upp så här. Men Curre är inte och komemr aldrig att bli Tyrone. Har även insett detta under hösten. Insett att vad jag trodde var hästintresse mer var kärlek till min stora T. För under hösten har det varit roligt att jobba med Curre och så men det har inte varit samma sak, inte samma passion. Alla nackdelar jag tidigare inte såg med min T har jag sett nu och det blev bara för mycket. Så Curre fick åka hem igen och så får jag hälsa på honom så ofta jag kan och orkar istället. Det blev bäst så här. Nu ska jag ta hand om mig själv och mina studier ett tag framöver. Är väldigt tacksam för att jag fick låna Curre den tiden jag fick och även att möjligheten fanns att han kunde åka tillbaka. För min kropp är trasig och behöver vila. Kommer ta ett tag att inse att detta var bäst, att jag inte fixar hur mycket som helst men när jag inser det i psyket också kommer kroppen vara evigt tacksam.
 
Så idag, 4 januari, samma dag som min stora T kom till mig för 7 år sedan åkte Curre. 4 januari påbörjade och avslutade jag ett viktigt kapitel i livet.