Helgen.

I fredags var det dans efter skolan, bara älskar gruppen, störtskön! Träffade en ny tjej och det visade sig att jag redan visste vem det var och att hon åker samma buss som jag på fredagar. Så det blev en hel del trams i väntan på bussen i kylan. :)
Så stallet och tömköra, hittade en pessoasele i stallet. Tyrone har nog aldrig gått så snyggt, dessutom bråkade han knappt så det går framåt! :D
Sen efter det och kvällsfodringen åkte jag hem till MM och kollade på film och myste. :)

Lördagen åkte jag till stallet och tog hand om alla hästarna (3 st) och så red jag Santa Fe, D-ponnyn. :)
Krävdes lite jobb men jag fick ner henne i låg och avslappnad form ungefär en timma efter. Roligt att rida annat ibland med! Sen åkte jag hem, städade, lagade mat tillsammans med älskling. Kollade på film och så. :)

Söndagen var det upp tidigt, stallet och bära hö ungefär 2 ton. Gick ju som tur var snabbt eftersom vi var ett par stycken. Sen löshoppade jag och Ronja våra hästar. Tyrone flög över en meter, som att han inte gjort annat! Santa Fe detsamma. :D
Sen hem och värma sig framför film med varm choklad. Till slut blev det till mamma och bryta upp skåp. :D

Alla har en hjälte, du var min.

Oavsett vad som händer här i livet går vi vidare på ett eller annat sätt. Även om det slår emot mig när jag som minst behöver det klarar jag mig ur det. Det är som att när jag är glad och lycklig slår det tillbaka, bara för att jag inte ska glömma och sväva iväg till lyckan. Som att jag måste vara kvar, får inte vara lycklig fullt ut, måste ha båda fötterna på jorden. Det finns stunder då jag slits isär av smärta, stunder jag gråter av lycka, stunder jag inte fattar någonting av.

Saknaden är värst, den är så sjukt stark. Första året trodde jag inte på det, orden, bilderna, lukterna ekade i mitt huvud. Nu efter årsdagen kom förnekelsen, jag blev osäker på om jag ens upplevt det, om jag ens känt henne. Klart har jag det, och nu börjar saknaden komma till mig, den olidliga starka smärtan i bröstet tillsammans med klumpen i halsen. Nu förnekar jag inget längre, nu låter jag bara tårarna rinna av smärta när den slår mot mig..

Det finns så många stunder man bara vill ge upp. Men för din skull kämpar jag på, oavsett drömmen (som jag fortfarande önskar var sann). Du är den bästa. :*

Om du inte funnits, skulle jag varit död nu, min hjälte. <3