Life in pink

Oavsett vad som händer här i livet går vi vidare på ett eller annat sätt. Även om det slår emot mig när jag som minst behöver det klarar jag mig ur det. Det är som att när jag är glad och lycklig slår det tillbaka, bara för att jag inte ska glömma och sväva iväg till lyckan. Som att jag måste vara kvar, får inte vara lycklig fullt ut, måste ha båda fötterna på jorden. Det finns stunder då jag slits isär av smärta, stunder jag gråter av lycka, stunder jag inte fattar någonting av.

Saknaden är värst, den är så sjukt stark. Första året trodde jag inte på det, orden, bilderna, lukterna ekade i mitt huvud. Nu efter årsdagen kom förnekelsen, jag blev osäker på om jag ens upplevt det, om jag ens känt henne. Klart har jag det, och nu börjar saknaden komma till mig, den olidliga starka smärtan i bröstet tillsammans med klumpen i halsen. Nu förnekar jag inget längre, nu låter jag bara tårarna rinna av smärta när den slår mot mig..

Det finns så många stunder man bara vill ge upp. Men för din skull kämpar jag på, oavsett drömmen (som jag fortfarande önskar var sann). Du är den bästa. :*

Om du inte funnits, skulle jag varit död nu, min hjälte. <3