Life in pink

Minns dagarna då jag låg och skakade av panik och hade nya sår över hela armarna. Jag minns den paniken och ångesten jag kände, smärtan som kom efteråt. Minns hur det skrek i mitt huvud, hur jag gång på gång kunde höra rösterna säga till mig att ta mitt liv. Jag minns hur jag kämpade varje dag för att räcka till och kunna dölja vad jag hade under mina tjocka tröjor. Minns hur jag flera gånger gick ut och sprang när jag kände ångesten krypa mot mig, och hur jag sedan sprang tills jag föll ihop och bara låg och skakade utan luft. Jag minns de gånger jag trodde det var över, de gånger jag slöt mina ögon och trodde det var den sista gången.

Jag har så många minnen från den tiden och de kommer tillbaka fler och fler när jag ibland sviktar. Mina block fyllda med hat över mig själv och ångesten har jag för länge sedan bränt för att slippa minnas allt det onda. Jag mår bra nu men minnena kommer tillbaka från tiden jag helst hade hoppat över. Jag klarar mig med det jag har idag och kämpar på med allt jag äger för att inte hamna där igen. Men vissa dagar är svårare än andra och då vill jag bara dra ut till stallet och stanna där för all evighet.

Jag klarar mig, alltid, dock är det svårare ibland men jag klarar mig ur det med, precis som allt annat. Om jag kan, kan ni!