Rop mitt i natten.
Det är konstigt hur en person kan få hela livet att lysa upp. Hur en endaste person kan hålla kvar en. Jag gillar inte att säga det men det är så det är, jag är beroende av någon. Mina ben skakar och hela världen snurrar men när jag är med denna känner jag mig trygg. Hans famn är min tillflyktsort. Våra planeringar på framtiden tillsammans gör allt så mycket lättare, utan dem vet jag inte vad jag skulle ha gjort..
Jag är så trött att vara beroende av massa mediciner. Jag känner mig så begränsad, kan inte göra någonting och det ska vara speciella tider så jag somnar vid tio varje kväll för att jag blir trött och inte kan göra något vid nio. Sen vaknar jag mitt i natten och kan inte somna om. Vad är det för liv, hur kul är det? Jag vill bara ut och leka livet, vara tonåring för en endaste dag utan allt ansvar med mig själv. Jag är för tung för att bära för mig själv, hur klarar då min bärande famn av mig?
Alla säger att det blir bättre, alla har fel. Det blir sämre. Jag är livrädd för mig själv, för att falla längre ner. Mitt nät är trasigt så faller jag så är det kört. Jag hatar det här, hatar att vara beroende av folk, att ha folk som mitt skyddsnät. Hatar att behöva känna såhär, att inte kunna känna lyckan. Hatar att ha den ständiga klumpen i magen och alltid vara på gränsen till att bryta ihop.
Jag förstår hur trötta alla är på att höra mig klaga och försöka få bekräftelse år efter år. Men jag är inte den jag var, jag är någon annan. Jag vet inte vem jag är längre. jag vet inte var eller vart jag ska. Jag vet ingenting längre. Jag saknar det som var förr, vännerna och friheten. Känslan att kunna andas rent och utan smärtan som pulserar ständigt i mitt bröst. Fanns det en tidsmaskin skulle jag använda den och förändra mitt liv så jag slapp känna som jag gör nu.
Släpp min själ fri och låt mig andas igen.
Jag är så trött att vara beroende av massa mediciner. Jag känner mig så begränsad, kan inte göra någonting och det ska vara speciella tider så jag somnar vid tio varje kväll för att jag blir trött och inte kan göra något vid nio. Sen vaknar jag mitt i natten och kan inte somna om. Vad är det för liv, hur kul är det? Jag vill bara ut och leka livet, vara tonåring för en endaste dag utan allt ansvar med mig själv. Jag är för tung för att bära för mig själv, hur klarar då min bärande famn av mig?
Alla säger att det blir bättre, alla har fel. Det blir sämre. Jag är livrädd för mig själv, för att falla längre ner. Mitt nät är trasigt så faller jag så är det kört. Jag hatar det här, hatar att vara beroende av folk, att ha folk som mitt skyddsnät. Hatar att behöva känna såhär, att inte kunna känna lyckan. Hatar att ha den ständiga klumpen i magen och alltid vara på gränsen till att bryta ihop.
Jag förstår hur trötta alla är på att höra mig klaga och försöka få bekräftelse år efter år. Men jag är inte den jag var, jag är någon annan. Jag vet inte vem jag är längre. jag vet inte var eller vart jag ska. Jag vet ingenting längre. Jag saknar det som var förr, vännerna och friheten. Känslan att kunna andas rent och utan smärtan som pulserar ständigt i mitt bröst. Fanns det en tidsmaskin skulle jag använda den och förändra mitt liv så jag slapp känna som jag gör nu.
Släpp min själ fri och låt mig andas igen.
