Life in pink

Igår var jag hos läkaren och det mötet tog ut mig helt och hållet. För att göra en lång historia kort. ATläkaren verkade vara mer intresserad av att jag hade ärr än att jag hade ont. Hon, efter att ha pratat med en läkare som alltid dömt och felbehandlat mig, ställde diagnosen "kronisk värk" utan en endaste undersökning (det krävs en hel del utredningar för sådant, tro mig jag läser om det på universitetet just nu). Dessutom ville hon ge mig ett par smärtstillande utan bieffekter. Detta visade sig vara när jag kom därifrån antidepressiva, vilket hon aldrig nämnde. Sedan de vanliga bieffekterna så som självmordsförsök, självskadebeteende, känselbortfall, koncentrationssvårigheter och minnessvårigheter, dessutom blir man väldigt trött och sover väldigt mycket. Är ju inte känseln jag sökte för och minnet och koncentrationen som är en konsekvens av värken. Dessutom sover jag mer än någonsin för när jag gjort en kraftansträgning måste jag vila bort smärtan. Sedan avslutar hon med att de inte kan göra mer när jag frågar (håller på att bryta ihop här) vad jag ska göra om jag blir sämre, vilket jag blir varje dag. Där blev min kompis sur som var med och krävde en röntgentid åt mig (eftersom det var därför sjukgymnasten skickade mig till läkaren för att få en remiss.) Efter lite mutter och en väldigt otrevlig ton så fick jag en remiss till röntgen. 

 

Så glad att min vän var med, utan henne hade jag brutit ihop både under och efter. Blev till att ringa mamma efter det och hon blev inte glad så hon ringde vårdcentralen och sköterskan säger att hon skrivit "kronisk värk" i journalen. Så om det inte vore nog med mitt hälsotillstånd just nu så vill vårdcentralen jävlas lite extra och fördröja och komplicera tiden som jag istället kunde fått hjälp på.